I dag har jag varit på sjukhuset och träffat morfar tillsammans med mormor och barnen. Jag var rätt nervös i förmiddags och det kändes jobbigt... Mathilda ville jättegärna följa med och jag tänkte att det kan nog vara bra ändå...När vi kom dit var inte morfar på sitt rum, utan han satt i en rullstol i korridoren för att få luftombyte...
Åh vad tungt det kändes att se min goa morfar sitta där. Han bara satt där, såg blek och eländig ut. Min morfar är rätt rund och go, men nu såg han rätt emlig ut och såg nästan mager ut trots den stora magen. Jag såg i hans ögon att han blev glad över att se Mathilda, och han gurglade lite. Mathilda blev rädd och vågade inte titta på honom. Fy vad jobbigt detvar!
Han hade fått lite träning i morse och var nu jättetrött så han sov rätt mycket när vi var där, men mellan varven var han vaken. La Melker hos honom i sängen och det tyckte han om. Han försökte prata och skratta, men det kom inte så mycket läten. Morfar ville kramas och pussas och hålla hårt i handen. Hade så svårt att lämna honom och gå när vi skulle åka sen.
Mathilda ville inte titta på honom, men när vi gick lyfte jag upp henne till honom så att han fick vara lite nära ändå...
Jag kan bara inte få in det... Min morfar som var pigg och glad för några veckor sen... Hur kan han vara så här nu???Det såg ut som hon han alltid suttit där i rullstolen, och nu var på väg att tyna bort... Huva!
Mathilda tog förresten med sig ett löv och en klöverblomma och gav honom. Han blev jätteglad och ville inte släppa dem. Men sen stoppade han dem i munnen... Det gör ju att man funderar på hur mycket han förstår... Det är så jobbigt att inte veta!!!!
Min älskade morfar.... Jag hoppas så att han ska komma tillbaka, men jag vågar inte hoppas för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar